Att tappa motivationen, och finna den på nytt!

I augusti sprang jag Midnattsloppet i Göteborg. Jag hoppades springa på 4:15-tempo. Jag gick ut, som vanligt, alldeles alldeles för hårt. Snittar runt 3:40 första kilometern och hjärtat pumpar som ett ånglok. Blodsmak och mjölksyra. Tittar på pulsklockan, över 190 i puls. Jag inser att jag hamnat i det där läget som jag ofta gör, jag har drivit upp min puls till max och kommer inte unna mig själv att låta den falla igen. Jag genomför loppet med en snittpuls på 188, och har ont hela tiden. Det är inte roligt att springa. Jag bannar mig själv för att jag är så dålig på att starta lugnt och öka senare. Väl i mål är jag bara glad att det är över. Sluttid på 44:59 min, sekunden under min skamgräns för loppet.  Målgången blev startskottet för två månader av krämpor…

Efter Midnattsloppet börjar jag hosta. Jag får en långvarig rethosta som håller i sig i två veckor innan jag söker vård och får hostmedicin. Dricker den slaviskt i en veckas tid men jag blir bara sämre och sämre och efter sex veckor sitter jag med ett paket penicillin i handen och en bihålsinflammation i kroppen. Veckorna går utan att jag kan träna och jag känner en växande stress över att mina träningsambtioner inför hösten helt gått om intet. Penicillinet verkar dock snabbt och efter bara två dagar in i kuren känner jag mig bättre än på månader. Det är då två veckor kvar till Tjurruset i Stockholm.

Jag hinner med några korta träningspass på gymmet på jobbet i Århus, springer lite på löpbandet och jobbar igenom kroppen för att påminna den om att den anstränger sig ibland. Jag åker upp till Stockholm med spänd förväntan och en hel del oro för att det kommer vara en helvetesbana, och det var det. Det var mycket värre än jag kunde föreställa mig. Nedan är min favoritbild från banan, det är tyvärr inte mig på bilden. Jag höll mig stående genom alla vattenhinder, men det är en talande bild.

Som vanligt går jag ut lite för hårt, men jag har ansträngningsnivån under kontroll hela loppet. Jag har inte på förhand bestämt mig för någon måltid eftersom jag inte har en susning på hur tufft dom lagt banan. Jag har också lämnat min Forerunner hemma så jag springer helt utan information om puls och hastighet, och det är befriande! Även om loppet är oerhört tufft njuter jag ändå av tävlingen på ett självplågande sätt. Jag kommer i mål på 65 minuter och är nöjd! Tretton sekunder bakom mig har jag min svåger Pontus, och det räcker för att jag ska känna mig som en vinnare.

Jag har nu införskaffat rullskidor (Swenor Fibreglass) och genomfört första passet med John och Jimmy. Jag känner mig som när man försöker spela trummor, jag kan inte kontrollera mina armar och ben samtidigt. Jag flaxar och tappar balansen, svettas och sliter, men det är fantastiskt roligt! Jag ser faktiskt fram emot att fåna mig runt på rullskidor i höst och vinter på Göteborgs cykelbanor.

Jag gick upp på ett berg och nådde äntligen grundnivån

Jag har haft uppehåll i bloggskrivandet men inte för den sakens skull i träningen. För lite drygt två veckor sedan kom jag tillbaka till Göteborg efter en vecka i Alperna. Tillsammans med två klätterkompisar från mitt år i USA, tysken Frido och Andrius från Litauen, ägnade vi några härliga dagar på hög höjd med glaciärturer, klättring, vandring och en topptur på dryga 4000 meter. Vi var i den franska nationalparken des Ecrins, sydväst om Grenoble.

Efter hemkomsten kändes träningen helt plötsligt betydligt bättre. Jag orkade mycket mer och allt kändes lättare. Den här känslan är fortfarande kvar. Jag ville inbilla mig att det var en effekt av den hårda fysiska ansträngningen med tung packning på hög höjd som fick mina röda blodkroppar att löpa amok. Men efter lite problemlösning i sann ingenjörsanda tror jag närmare bestämt att jag nu äntligen nått den välbehövliga ”grundnivån”.

”Grundnivån” innebär att jag nu kan springa en mil utan att vara död i två dagar efteråt, att jag kan ta några branta backar i hyfsat tempo utan att benen skriker eller att jag inte får ont på diverse ställen efter en löprusch. Det är från ”grundnivån” en effektiv träning utan skador kan byggas. Nu har jag en plattform att jobba utifrån. Eller…? Det låter bra iallafall. Viktigt för psyket om inte annat.

3 x dagar, 3 x 7km

Eftersom helgerna nu såhär på sommaren är tecknade för olika aktiviteter – midsommarpaddling (ok träning)  kite (hyfsat ok träning), segling (ej ok träning att titta på som på Match Cup Sweden i helgen, och faktiskt inte heller särskilt ok träning att utöva som kommande vecka), motorbåtsemester (kass träning) o.s.v. – så får man passa på att sköta träningen på veckodagarna.

Nu har jag varit ute och sprungit 7-8 km per dag tre dagar i följd, vilket känns bra. Det känns bra såtillvida att jag känner att jag är duktig – rent fysiskt känner jag ingen skillnad. Andra säger att de blir piggare, orkar med jobbet bättre, känner sig friskare och ‘rensar tankarna’ när de springer – jag känner inget sånt faktiskt. Men motivationsmässigt och självkänslamässigt känns det mycket bra att ha ordentligt driv i träningen.

En poäng till bra människa således. Ställningen just nu är:

Dålig människa – bra människa 8-5.

Personligen tror jag att klassikern på under 24h, som är målet, kommer bli mycket tungt och kräva massor av självdisciplin från min sida. Det kommer vara tufft ett drygt år framöver. Men jag är helt förvissad om att det kommer vara värt det, både under tiden och efteråt resten av livet. Just att veta att man klarat av det. Om 24h är målet, så är det nog känslan efteråt då man klarar av det som är syftet.

Finsk björn, finska jordgubbar!

På en frukost av amerikanska pannkakor och finska jordgubbar gav jag mig ut på en löptur i de fin(sk)a skogarna kring Hangö! Taina sprang med mig i början men jag gjorde ett extra varv själv och skrapade ihop 8 km MAF-löpning.

Det var oerhört varmt men jag hade ett par riktigt korta löpshorts av märket Karhu (björn) som jag är riktigt nöjd med. Köpte dom igår i Helsingfors för under €20. Fånigt nog sticker fickorna ut nedanför kanten på framsidan men det ska jag nog kunna sy upp.

Hoppas ni andra orkar träna i solen också!

Dagens ris

Dagens ris till den lilla fjortisen vid Hagakyrkan som klev rakt ut i cykelbanan. Jag tvingades panikbromsa med en vurpa framför henne som följd. Hennes reaktion? Hon flinade.

Nästa gång bromsar jag inte för den som kliver rakt ut i cykelbanan utan att se sig för. Detta är en varning till alla. Jag är trött på dumbrudar, fyllgubbar, knähundskärringar och lattemammor.

Cykelbanan är numera min. Jag är dess okrönte konung och nästa gång har jag min snabba cykel.

Sår

Tanter på för långt koppel

Kommer ångande i dryga trettio när jag ser två knähundar som är ute och rastar sina tanter. Dom har spökat ut sina tanter i såna där promenadstavar så dom tar upp hela cykelbanan. Jag kommer mötandes dom så jag syns i god tid, trots min relativt höga fart. För att släppa fram mig går hundarna ut till sidan, men tanterna som är sämre dresserade än man kan önska och har på tok för långt koppel stannar kvar i mitten av banan och ropar istället ”Stanna” åt sina hundar. Resulatet är att sidorna ockuperas av knähundar och mitten av banan av två tanter med bred överkroppsposition och gå-stavar. Jag blir tvungen att ta mig långt ut på kanten förr att undvika kollision, glider av asfalten och studsar ut i gruset. Räddar mig från en vurpa men bara nästan.

Så till alla er knähundar: Håll era tanter kort i kopplet!

Litteraturstudie kring barfotalöpning

Daniel Hallgren, leg sjukgymnast har gjort en litteraturstudie kring barfotalöpning och dess inverkan vad gäller skaderisk på de nedre extremiteterna. Studien i sin helhet finns här.

Han kommer fram till en del intressanta slutsatser, som även andra studier har pekat på. Bland annat attinget stöd för att dämpade skor minskar risken för skador, tvärtom visar studier att barfotalöpning reducerar risken för skador. Belastningen vid fotisättningen barfota är även lägre, pga att man i större utsträckning använder en isättning med mellan- eller framfoten.

En vanlig kommentar när jag berättar om mina Vibram FiveFingers är att det begränsar mig till att springa på mjukare underlag, ej asfalt. Intressant nog fanns det stöd för att underlaget spelade mindre roll, baserat på att balansen blir sämre i en dämpad sko och att man därför inte kan använda fotens egna stötdämpande funktioner på ett lika bra sätt.

m.

Löpare lever längre

Idag skriver Aftonbladet om det som många av oss redan vet. Om du joggar regelbundet mår du bättre, lever längre och blir gladare!

Jag brukar säga det när man pratar om träning med folk, att ska du träna något så ska du ut och springa eller träna hjärtat på något annat sätt. Alldeles för många tar bilen till gymmet och lyfter skrot. Den första åtgärden för folk som vill komma i form borde vara att träna kondition.

Midsommarträning!

Inte kan man lata sig under flera dagar bara för att det är den bästa högtiden på hela året!

Elias och jag firade midsommar ihop i Dalsland och fick vår beskärda del av träning genom kajakpaddling, vedhuggning och midsommarspel. En del simning (läs bad) blev det också. Det var toppenväder hela tiden, maten var helt fenomenal och sällskapet kunde inte vara trevligare. Det är lika förvånande varje gång vad mycket man njuter av att komma ut i naturen och leva enklare.

Summering: Jag tycker nog jag tränade mest. När Elias kylde sin öl oansvarigt nära vattnet, och jag med mina falkögon upptäckte den flytande förbi vår ö rusade jag ner till kajakerna för att paddla ikapp burkarna.

Skike-tur nummer 3

Tog tur nummer tre på mina Skikes idag. De första två turerna var riktigt tunga, men nu känns det som det går bättre. Växlar mellan skejtning och stakning. På planmark och i lätt nedför känns det riktigt bra, men det är mycket tyngre och svårt att hålla någon fart så fort det blir minsta uppför. Men det känns som att jag kommer bli bättre och bättre på det ju mer jag tränar. Lite rädd att jag lär mig en teknik som är till nackdel när jag ska kliva på snöskidorna, men det ska nog lösa sig. Har ju köpt Jan Ottossons instruktionsfilm!

De ska ju funka på grus och i lätt terräng, men jag föredrar verkligen asfalt. Jättetungt på grus och hjulen glider ofta när man försöker skejta. Dessutom behöver man lite utrymme i sidled. En bred asfaltsgångväg är bäst.

På fötterna har jag slutit mig till att det är bäst med ett par stabila skor (jag kör med mina cykelskor faktiskt) i kombination med tjocka strumpor för komfort och för att bandet runt fotleden ska sitta bra.

Kul att ha dessa! Jag har väldigt länge velat ha något liknande och nu har jag dem! Gött!